Elina Johnsen

Wuhu, Elina är hemma igen! Bilresan var fruktansvärt jobbig, lång, jobbig och allmänt tråkig. Enda bra på hela dagen var att stanna i Arvidsjaur och käka grekisk mat för ett halvt tusen kronor!

Sen droppade jag in hos a&a för att hälsa på lite folk. Men dom sista norrmännen var så sega att jag for hem! Galet trött blev jag. Nu är jag dock rätt pigg igen. Så sitter här, förbereder mig mentalt inför morgondagen. Måste ringa någon höjdare på sjukhuset och fråga vad dom menar med "ah Elina, du är liksom välkommen hit till oss den tionde januari för en snabb liten operation!" för se jag tänker inte operera mig i onödan. Dom vet ju inte ens vad som är fel och vet dom inte det ska dom fan i mig inte skära upp mitt knä och börja gräva runt där med sina äckliga skalpeller som jag kommer känna eftersom jag inte kommer bli sövd eller bedövad...

Där går gränsen!

Sen blir jag nervös eftersom det verkar vara allvarligare än vi trodde då det inte direkt tas magnetröntgenbilder i onödan då det tydligen är så dyrt och ja, man opereras nu väl kanske inte heller i onödan. Sen jag fick ont har det gått fort som tusan och läkarna tycks arbeta dygnet runt med fallet: Johnsen Elina. Jag trodde ju jag skulle bli hemskickad från vårdcentralen med lite värktabletter och så var det bra med det. Men nejnej, det var att bokstavligt talat springa till sjukhuset där dom inte hade hunnit få reda på att jag skulle dit. Men jag fick tid ändå tio minuter senare (medan andra kan få vänta flera veckor/månader). Sen var det fort fort till akuten direkt från röntgenbordet och fort fort göra massa undersökningar och ta en hel del blodprover. Sen fort fort få kryckor och fler smärtstillande. Sen ringer en man från sjukgymnasten för mitt knä någon dag senare (för min rygg har jag försökt få en tid i flera hundra månader....). "Men heeeej Elina. Hur är det med dig? Mår du bättre i ditt knä nu? Hm, kan du böja det? Inte så bra? Åh. Men du, jag är egentligen ledig nästa vecka, men ring mig på tisdag så ordnar jag en tid åt dig ändå! Okej? Okej! Ta hand om dig nu, hejhej". Sen kommer man hem till två brev där det i ena står att jag ska till magnetröntgen om cirkus bananskal fyra veckor. Samma dag hade dom skickat ett brev med operationsdatum. Jag har rökstopp nu dessutom. Haha. Men fattar ni grejen? Dom kan ju inte ha en lugn stund där på sjukhuset med mitt förbaskade knä. Det tog min mormor tio fricking år att få sin höft ordentligt undersökt. Det säger inte lite! Sen har jag väl nämnt att min man, superläkaren, också ringer regelbundet. Min vårdcentralare har rint också. Alla är tydligen oroliga för mig. Det är inte lugnande. Läkare ska inte vara oroliga. Dom ska vara säkra och inte visa tecken på tveksamheter. Då kan patienten (alltså jag) drabbas av ett nervsammanbrott och det vill nog ingen...

SÅ NU VET NI DET MED! Nu ska jag sova. Lång dag imorgon!

Pusi (HAHA)



Åååhh vad jobbig du är din förbannade härmapa. Nu måste jag ju byta ställe...........