Elina Johnsen

Jag lever! Jag lever!

Det är helt sinnessjukt! Jag vaknade med smärtor i nacken som kom direkt från helvetet, men jag pallrade mig upp efter många om och men och så drog jag och brorson mot Dundret. Jag får alltid lite magont när man svänger in på parkeringen. Lite dödsångest sådär. Jag vet vad som väntar och det kommer göra ont!

Så vi vandrar mot backarna, jag blir bara mer och mer nervös och ni som känner mig vet hur jag blir när jag är nervös! Jag börjar prata helt sjukt mycket! "Så Casper... Vad roligt. Roligt att vara på dundret. Jättekul. Tycker inte du också det? Jag tycker det. Åh, titta. Där är liftarna. Vad kul. Åh vad roligt. Hehehehehehe. Ska vi åka på en gång. Du är inte sugen på varm choklad innan? Det är jag. Men jag vet inte...." och så vidare. Utan stopp!!!

Vi började vårat roliga äventyr med att Casper talade om hur jag skulle gå tillväga för att stoppa på mig skidorna. Sen den där jätteroliga liften! Casper talade om hur jag skulle gå tillväga för att ta mig av den. Uppe på toppen, jag överlevde min första lifttur på trehundra år. Casper talade om hur jag skulle gå tillväga för att svänga. Och bromsa. Jag blev inte mycket klokare.

Så kort och gott. Hade jag inte haft Casper med mig vet jag inte hur det hade fungerat! Bra att någon lär faster hur man ska bete sig där i backarna! Sen åkte vi upp och ner, ner och upp och Casper peppade, "det går jättebra Elina. Du är inte så dålig. Du åker ju snabbare och snabbare varje gång! BRA!". Han fick mig till och med att tro att det skulle gå skitbra om vi åkte skogsvägen också, men jag var tvungen att vara framför honom. Så han såg när jag trillade och kunde hjälpa mig upp. Jag trodde jag skulle dö där alltså. In i träd, ner i snön, tappa skidor... Så jag gav upp en stund när jag tagit mig levande ner och såg att han hittat en vän eller två som åkte lika fort som honom.

Men då kom Daniel och skulle ha med mig upp igen. Fast jag överlevde mer med honom i liften för jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket när vi skulle av. Det fixade han åt mig. Man har det bra ibland alltså!

Nu känns det att man lever. Har inte direkt mindre ont någonstans! Haha. Men det var lite sådära gosigt ändå. Nu ska jag ta det galet lugnt tills Louise kommer och drar med mig på coopsi för att inhandla lite grejer till kvällens mys hos Erikssons! Åh, ska bli så najs att träffa Johanna också! Träffar flickan på tok för lite för mitt eget bästa tycker jag..

Så det var det ja. Nu vet ni vad jag har gjort idag! Ganska coolt.

Puss då va!