Elina Johnsen

Jag är inne i en riktigt känslosam period just nu. Riktigt känslosam. Detta har jag under dom senaste dagarna börjat gråta för:

- När jag går omkring i harmoni bland godishyllorna i jakt på Polly, MEN JAG HITTAR INTE DOM DÄR JÄVLA CHOKLADKULORNA NÅGON FRICKING STANS!

- När gaykillen i Glee och hans pappa har djupa samtal.

- När jag ser gamla vänner på bussen och vi sitter där och låtsas som att den andre inte ens existerar.

- När jag inte förstår hur man räknar ut något idiotiskt och sjukt onödigt tal i matten och hur tåldmodigt Reza än försöker förklara för mig så sjunker det inte in!

- När jag vaknar upp i natten och inser att dom där terroristerna inte alls kommer döda mig och mitt ofödda barn med ninja-stjärn-kastar-saker, för det var bara en dröm.

- När min yngsta bror säger att jag äger i Shrek - fastän jag inte alls gör det!

- När jag får sånna där söta sms som kommer mitt i allt, utan förvarning.

- När jag jämt och ständigt skär sönder mina händer på allt av pappersmaterial, pennvässare (ja, pennvässare) och får blåmärken av suddgummin!

- När Andy friade till Tessa och kastande ner Bevin i giftigt vatten!

- När söta tonåringspappan sa att han måste adoptera bort sin dotter för att hon skulle få ett bra liv, trots att han mest av allt vill ha kvar henne. Jag citerar "det här är inte bra nog åt mitt barn, hon kommer få ett bättre liv hos blabla och blabla"

Säger som Finland: TA DIG SAMMAN KVINNA!

Fast jag är egentligen inte ledsen rent allmänt. Har bara överdrivet nära till tårarna hela tiden. Det är liksom inte särskilt positivt alla gånger. Jag menar, mina känslor är ändå tillräckligt ... känslosamma som det är.

Jag är mest glad och nervös och rädd och panikslagen och lycklig och jag mår bra. Imorgon är det öppet hus och fasters minsting fyller 8 år. Men kalas för min och Jonthes del blir det först på torsdag efter jag har skällt ut några gubbar på kommunhuset. Då kanske man får se en skymt av min älskade bror som kommer hem då.

Det kommer bli bra det här. Så jävla bra!