-
Mitt under allt virrvarr av fem-böcker och starka funderingar på att dra igång en mäktig film så slog det mig.. Jag är den du alltid kontaktar när du inte har någon annan. Bara då. Aldrig annars.
När du behöver någon som lyssnar på allting och kommer med lite tröstande ord som "jamen det här grejar du! du som kan klara allt" och bara allmänt sitter och pratar på om hur bra du är. Missförstå mig inte, du är bra. Men ibland skulle det vara rätt kul om du hörde av dig bara för att prata. Du behöver inte ha någon särskilt anledning.
Men så fungerar det ju inte. När ditt liv är tillbakavänt och allting som är kasst är perfekt, existerar jag inte längre. Jag får stalker-känslor när jag för tredje gången i rad inom loppet av två månader, undrar hur det är med dig och du inte svarar. Sen hör du ju av dig igen. Några många många veckor senare och ber om ursäkt för att du inte svarat - och berättar att allt är skit och allting börjar om.
Det är som det är för du vet att jag alltid släpper in dig igen. Faktum är att den korta tid som jag behövs och faktiskt får vara en rätt stor del av ditt liv är värt tiden jag inte är det.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar dig fruktansvärt mycket mellan varven. 
