Saknaden gör oss mänskliga


Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.

Jag saknar glassen i mitt ansikte, strösslet
i mitt hår och chokladsåsen på min tröja.
Jag saknar din fruktansvärt märkliga humor som
fick mig att skratta bara för att ditt skratt smittade av sig.
Jag saknar din dåliga musiksmak och att bli
lycklig av att höra dina favoritlåtar dagligen.
Jag saknar mina fötter i dina skor,
min överkropp klädd i din tröja och din
mössa nertryckt över mitt virvlande hår.
Jag saknar att stå på kajen och höra dig
prata om hur mycket du älskar havet.
Jag saknar din hand som alltid var placerad i min.
Jag saknar känslan av ditt huvud mot min axel och att du alltid
påpekade hur mycket du tyckte om det, även om det resulterade
i smärtor i nacken då du är fem gånger så lång som mig.
Jag saknar att se dig sova och att sen försöka väcka dig.
Jag saknar dina fina ord skrivna på mina händer.
Jag saknar våra promenader genom parken
och att rulla i gräset med dig.
Jag saknar hur du åt ett kilo kött för min skull.
Jag saknar hur du höll upp dörrar, gav mig din jacka när
det blåste och att du betalade varje bussbiljett åt mig.

Och jösses vad jag saknar det där fina leendet du
fyrade av mot mig varje gång vi såg på varandra.

Sitter i stugan och använder min nyvunna ensamtid åt att tänka.
Säger inte att det är en dålig sak dock.
Jag är lycklig som en liten smurf.
Ibland är minnen det bästa en människa kan ha.

Morgondagen ser jag fram emot tokigt mycket.
Ska sitta och filosofera vid min "hemliga plats" här i Ålloluokta
tillsammans med en hund, underbar musik i mina öron
och en vacker sjö att dränka mina funderingar i.

Ska bli fint. Väldigt fint.

Nu ska jag sova bort några timmar innan
min morgondag är här på riktigt!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0