Det tog slut för längesen men du är överallt
Jag är väl medveten om hur saker och ting har förändrats mellan oss sen den där dagen i oktober för snart två år sen. Vi har haft fler mot- än medgångar om man säger så. Men det fina med dig är att jag aldrig någonsin har behövt tvivla på att du har brytt dig. Att du aldrig någonsin har höjt rösten åt mig, inte en enda gång på 22 månader. Jag har kunnat skrika på dig, utnyttja dig som en form av slagpåse och verkligen avreagerat mig på dig för jag vet, och har alltid gjort det, att du kommer ringa som vanligt på kvällen och säga godnatt.
Men så var det ju det där med pusslet. Alla bitar passar inte ihop. Vi har inte samma värderingar och vi är inte lika alls. Man säger ju att motsatser dras till varandra, men inte i det här fallet. Grejen är dock att jag saknar dig. Du är kvar, jag vet. Men det är inte samma sak längre. Jag saknar tiden då allting var enklare. Då det inte kändes så jäkla svårt att bara knappra in ditt nummer och be dig berätta om den hysteriska tanten en våning upp. Det är som att vi håller ihop av fel anledningar. För att vi är vana vid varandra. Jag kan ringa och skrika, vända upp och ner på mitt inre och inte behöva fundera på hur fan saker och ting kommer ut i en enda röra eller om du överhuvudtaget förstår. Du ringer till mig för att prata om saker jag inte begriper någonting av för det är inte vad du vill, bli förstådd. För att jag lyssnar.
Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, för du har hjälpt mig genom mycket och aldrig krävt något tillbaka egentligen. Men jag ska sluta låta min energi försöka lösa upp den här knuten. Jag backar litegrann. Bara lite. Sen får tiden göra sitt bästa för att ordna det. Ingen kan ändå göra desto mer, vi vet båda vart det här är påväg. Framtiden tycks inte ha särskilt stora planer för oss. Vänner, ja. Men inte som förut. Det är det som känns!
Men kom ihåg, det var inte jag som valde att gå. Du släppte taget mer och mer. Till slut kunde jag bara göra samma sak.
Kommentarer
Trackback
