J'ai perdu un ami
Hur mycket du än förnekar det för dig själv så har det hänt ! Jag vet det, jag var liksom lika iblandad som du? Det är inte hur allt slutade som gör mest ont, utan hur du kunde låta mig tro att det kunde bli bättre när du själv visste att det var bullshit. Försöka lura i mig saker som "jamen Elina, om du gör på det viset istället, då blir det bättre. Eller om du gör så, för då kommer det fungera!". Dum som jag är så gjorde jag a l l t du bad mig att göra, och gick helt förtvivlat och funderade på vad mer jag gjort fel, än dom du så ofta påpekade.
För hur det än gick mellan oss, tycker du inte någonstans att jag kanske förtjänade att höra sanningen rätt från dig istället från en gemensam bekant som inte har med det här att göra, men ändå verkar känna till mer om saken än jag själv? Låter det inte fel i dina öron, då är jag glad det vi hade är borta. Lika bra då isåfall.
Men samtidigt, i all denna ilska och sorg, så kommer jag på mig själv med att sakna dig mycket mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag nu vet att vi aldrig kommer kunna prata med varandra som förut. Om ens någonsin mer? Tänk hur allting kan förändras på bara någon timme. Att man vaknar på morgonen, går i genom dagen då man låtsas att allting är så bra så mellan en själv och personen ifråga. Men på kvällen lägger man sig i vetskapen om att den nu förmodligen är borta för alltid. Själva förändringen började givetvis för längesen. Det är först nu vi tvingat oss själva att se den. Även om jag tycker att du skötte situationen helt fel, så är jag villig att acceptera ditt beslut. Nå, vad har jag för val egentligen?
Så det är nu jag tackar för tiden. Måste säga att det var bland det finare jag upplevt.
Ha ett bra liv ! Jag vet att jag tänker ha det iallafall.
Kommentarer
Trackback
