Elina Johnsen

Jag blir så less, så det är fan på tiden att avreagera mig en aning.

Du lämnade mig, kommer du ihåg det? Det var du som inte längre ansåg vår vänskap som viktig. Tvingar din egen bror att berätta det till mig dessutom. Att vi borde släppa taget om varandra, att allting är förändrat. Men det är just det. Under hela jävla förändringsprocessen så var du medveten om det. Men du gjorde inte ett skit åt det. Jag försökte iallafall att rädda det. Genom att smsa och ringa. Men svarade du någonsin? Nä. Hur viktigt var det då kan man ju undra. Jag förstår inte varför du förstörde det lilla vi hade kvar genom att säga upp kontakten, när du en vecka senare ska övertyga våra gemensamma vänner om att det faktiskt är mitt fel. Att jag var den som ville sluta prata. Vad är det för jävla skitsnack?

Kan citera dig närmare, "Varför övergav du mig när du vet hur jävla svårt jag har det". Sen säger du emot dig själv lite med sanningen, "Smart att släppa iväg den enda som aldrig någonsin svikit mig ur mitt liv" (som du dessutom raderade en timme senare). Det förstår inte jag. Om du verkligen ångrar ditt beslut, är det verkligen så svårt att säga det rätt till mig? Måste din bror ständigt föra din talan? Jag trodde aldrig i livet att det vi hade skulle förändras så drastiskt som det gjorde. Men antar att det är vad som händer när man flyttar. Man hittar saker som blir viktigare än det som en gång varit så betydelsefullt.

Jag är iallafall grymt besviken på dig!